“Blir deprimerad så fort de lämnar kroppen!”

Hade jag kunnat göra något åt mitt drogmissbruk hade jag gjort det för längesedan, jag är inte dum liksom utan det handlar mer om att problemen är så oerhört komplexa och svårlösta att jag hela tiden måste ha något i mig för att ens orka. Jag har även svårigheter att prata om en del av problemen så tänker inte ta upp dom heller eftersom de kan göra mer skada än verkstad i sammanhanget. Ändå så är de saker man själv inte kan göra någonting åt. Och maktlösheten är värst. För det andra så känner jag mig ganska ensam och de kanske har att göra med att jag aldrig haft en relation exempelvis. Varför vet jag faktiskt inte men de väl först nu som jag börjar känna ett litet behov av de. De klart de hade varit roligt att träffa någon men folk drar ju sig undan så fort dom fått höra att man bär på dom här problemen som exempelvis missbruket av narkotika då. Så de bildas lätt ett tomrum i kroppen. Ändå så har jag en sådan slags hatkärlek till de hela. Jag har definitivt svårt att se ett fungerande liv utan de. Framförallt utan amfetaminet. Det är ju tyvärr de ändå som får mig att fungera normalt. Men jag har inte gett upp för jag vet ju om att de bara kan leda åt ett håll men jag behöver nog lite mer tid tror jag eller en ADD-utredning så jag får det utskrivet.