”Den ursäkten kunde jag faktiskt ta!”

Glömmer man något, då får man nästan räkna att bli av med de, för de så de funkar här. Och de därför jag har jag haft stenkoll på mina grejer den senaste tiden. Och jag kom därför på en annan boende som först lade fram en hundralapp på bordet hemma hos mig då vi satt och pratade några stycken och tog några öl, och fem minuter senare vart den borta. Då försökte han skuldsätta mig för den hundralappen då de senare visat sig att han var den som hade tagit den. En dag senare erkände han allting, bad om ursäkt och var ångerfull och sa att de var pga att han känt sig desperat och vart tvungen att få tag på mer heroin. Och jag köper faktiskt den ursäkten för då visar man även om de kanske inte varit den bästa ursäkten så uppvisar man ändå att man gjort något fel och att man vill ändra på sig. Och det är de som räknas tycker jag. För då visar man ändå någon slags moral och ändå lite empati ändå. Och de faktiskt så och de har jag alltid tyckt vart fel. Att stjäla alltså. Det bara fel, fel, fel!. De ska också karate-lasse o dom veta om.