fbpx

Missbruket

Drogfrihet

När den här bilden togs hade jag varit ren ifrån amfetaminet i 4 månader. Syftar på den högra nu då. Fast i själva verket är jag uppe i närmare 4 månader och två veckor nu då närmare bestämt. Den västra bilden är tagen för ungefär den tiden sedan nämligen. Cirka 4,5 månader sen bara. Jag har väl alltid haft någon slags hatkärlek till den här drogen. Kärlek till ruset men ett hat för vad den åstadkommit och orsakat mig. Menar jag hade ju ett fast jobb, fick en lägenhet på Masthugget av min pappa och hade till och med en egen bil som jag använde till och från jobbet. Ett ordnat liv helt enkelt. Men jobbiga saker i livet började snart att tränga sig på allt för mycket. Bland annat så lider jag av två ganska så allvarliga personlighetstörningar. År 1996 fick jag min första utredning och diagnosen ADD som jag då vägrade att ta medicin för. Varför vet jag inte riktigt men jag vägrade helt enkelt att ta den på den tiden alltså. Och när man nu ser tillbaka så kan man nästan se ett samband mellan ADD-diagnosen i säg och mitt framtida amfetaminmissbruk som fullständigt eskalerade eftersom de här gick helt obehandlat och i alla år alltså.

Man behandlar nämligen den diagnosen med mediciner som verkar centralstimulerande som från just metylfenidat och amfetamin. Känns som båda två har en väldigt positiv och lugnande effekt på både humör, tankar och psykiskt för mig. Ett av problemen har ändå vart att jag aldrig fått ordning på tankarna eftersom de hela tiden bildas alldeles för många av dom och att jag samtidigt fått väldigt stora problem med att lösa dom också dessutom. Ett exempel på de var redan i högstadiet då jag började känna mig osäker på min sexuella läggning. Kommer ihåg att jag tog åt mig ganska så rejält alltså så fort någon bara nämnde eller började prata om bögar på ett nedvärderande sätt exempelvis. Tog de väldigt, väldigt hårt alltså men framförallt väldigt personligt också eftersom jag själv var osäker på min egna läggning alltså. Jag blev även senare då lämnad av min på den tiden bästa vän pga att jag kom ut med de här också och detta skapade för mig på något sätt en väldig instabilitet och osäkerhet kring både självkänsla och identitet. Då började de även uppstå en ganska kraftig rädsla hos mig för att bli lämnad och övergiven av exempelvis mina vänner eftersom jag då upplevde att träffa någon av samma kön inte var accepterat. De var väl ändå här någonstans jag började dricka ganska så kraftigt också. Redan vid 18 års ålder hade jag samlat på mig åtta lobbar och ett ringa narkotikabrott. Det var nästan tal om att dra in körkortet bara på antal lobbar alltså. Jag drack inte för nöjes skull alltså jag drack för att bedöva. Åren gick och tillslut fick jag faktiskt göra en utredning angående borderline personlighetsstörning och och fick tillslut den diagnosen fastställd och utredd och fick sedan hjälp med detta för en gång skull. Jag fick nya mediciner insatta och började gå på en KBT-behandling och reagerade väldigt positivt på detta. Då händer de ofattbara. Min storebror går bort i en brand. Han var en av dom relativt få som jag kände verkligen accepterade mig för den jag var. Det tog mig väldigt, väldigt hårt alltså. Så hårt att jag ibland nästan hade svårt att andas när jag tänkte på han alltså. Så jobbigt var de alltså. Jag började sedan gå på amfetaminet så hårt att de hela slutade med ett LVM.

En gång hade jag varit vaken så länge att jag helt enkelt kollapsade och svimmade av mitt på nordstaden i Göteborg efter en narkotikaaffär. Blev då tagen med mitt andra ringa narkotikabrott på 6,9 gram varav 3,98 vart rent. Fick betala 140 dagsböter för detta. Lägenheten på Masthugget sålde min pappa under tiden jag satt inne på LVM och när jag sedan kom ut vart jag helt bostadslös. Det var kanske inte den bästa miljön att komma tillbaka till just den lägenheten eftersom alla minnen man har därifrån mer eller mindre vart drogrelaterat. Efter detta har jag nu bott på dom flesta boendena för missbruk här i Göteborg. Både där de inte vart tillåtet ”Dom drogfria” och där det mer eller mindre varit tillåtet. Men även om jag nu är drogfri och har varit så ett ganska bra tag nu så får jag inte direkt någon hjälp, de inte drogerna som är grundproblemet, utan de mer varför jag vill ta drogerna. Skall väl försöka förnya min ADD utredning, medicineringen och ordna en egen bostad och går inte de. Då vill jag nog faktiskt inte leva speciellt mycket länge till. För de inget liv för mig att bo på dom här boendena längre. Har inget socialt liv överhuvudtaget och kan aldrig få chansen att träffa mina vänner. Alla dagar ser precis likadana ut. Mår bara inte bra av det här livet alltså. Tack för att ni tog er tid och för att ni ville läsa, men framförallt för att ni bryr er!. Ska försöka göra precis allt jag kan för att försöka ta mig ur situationen men jag tror tyvärr mer eller mindre att de kört för mig alltså. För jag orkar inte kämpa speciellt mycket länge till. Hade jag vetat om att jag kunnat göra någonting åt dom här problemen så hade jag naturligtvis gjort de för längesen alltså. För har man ägnat nästan ett helt liv till att hitta en enda lösning och ändå inte hittat de, då finns de antagligen tyvärr ingen lösning på dom här problemen heller. Men jag tänker ändå inte sluta ge upp hoppet för man har ju hört talas om mirakel, och de väl de ända jag hoppas på nu antar jag. Då jag mår bra försöker jag ägna mig så mycket åt konsten som möjligt. Det fungerar som lite terapi för mig känns de som för då man kan fokusera på någonting annat ett litet tag , drömma sig bort och inte svämmas över av en massa dålig energi och tankar hela tiden.

AndreasRorqvist.Org Tavla Titanic Andreas Rörqvist

Subscribe to Rörqvist

Gör som 40 642 andra, prenumerera du med.


%d bloggare gillar detta: