“Tar allting alldeles för hårt!”

Nu skall en av mina vänner flytta härifrån. Har väl känt honom i något år nu men de har blivit en av mina närmaste vänner och av någon anledning så tar jag detta så sjukt hårt alltså. Han var en av dom få jag kunde snacka med mina problem om. Men samtidigt så är jag glad för hans skull. Han är sjukt smart alltså så jag antog väl att det hela bara handlade om en tidsfråga. Men de klart de kommer att kännas tomt utan han, saker jag berättat för honom var saker jag bara kunde snacka med min bror om. Men nu måste jag väl själv ta mig i kragen lite kanske, jag behöver väl kanske lägga in mig och få bukt med mitt narkotikamissbruk. Det säger ju han också. De har han sagt i jag vet inte hur många månader nu. Men vet bara inte om jag klarar av de och är så förbannat rädd för att misslyckas ytterligare en gång bara. Det är bara de som hindrar mig alltså.