Andreas Rörqvist Bilder Blogg

Missbruket började redan vid tidig ålder och då började min rädsla för att bli övergiven ta fart då min under den tiden bästa vän lämnade mig på grund av min läggning då jag tidigt fick känslan att jag drogs lite åt andra hållet. Men de folk inte förstår är att det är saker man inte kan göra någonting åt, det är något man föds och att ens då bästa vän lämnar en på grund av detta, då man samtidigt kände sig totalt maktlös att kunna göra något åt problemet. De tog mig väldigt hårt. ”Framförallt” eftersom jag kände mig maktlös att kunna göra ett skit åt saken!. De kändes orättvist helt enkelt!. Och efter att mitt drogmissbruk sedan började eskalera och tog fart började fler folk dra sig undan. Och eftersom jag inte umgicks i dom kretsarna så blev de alltid att jag drog ut med mina barndomsvänner på krogen. Folk drog iväg i relationer och jag blev i slutändan inte värd någonting kändes de som. Jag blev gång på gång lämnad. När jag gick ut då gick jag ut för att träffa mina vänner och inte för att ragga på brudar. Självkänslan började också svaja i med att vissa såg de som ingen stor sak medans vissa tog de hela väldigt hårt. Vissa har till och med försökt få mig att söka hjälp och behandling för detta. Något som ytterligare drog ner min självkänsla var alla nedvärderande bögskämt man hörde dagligen på högstadiet på raster och även på pågående lektioner. Började klandra mig själv och allmänt gräva ner mig på grund av detta. ”Det är mitt fel de att de är såhär” ”Det är mig de fel på” Men när jag sedan några år senare började märka att jag tog motgångar väldigt hårt och reagerade ovanligt stark på saker och ting, och ofta väldigt för eller emot. Så började jag fundera på om man bara var extremt känslig som person, för de kändes som andra personer inte alls reagerade på samma sätt och även då vill tilläggas då flera vänner ibland kunde få exakt samma besked som jag själv. Men jag reagerade oftast starkare än dom andra kändes de som. Jag började först dricka väldigt tidigt och nästan alltid mer och snabbare än vad mina vänner gjorde, när jag hade druckit två bärs hade dom flesta andra bara druckit en. Fast jag tänkte inte så mycket på de då. Sedan testade jag cannabis en gång. Fast de blev riktigt aldrig något större problem, de var så oerhört sällan jag rökte liksom. Sedan tog jag en lina amfetamin på krogen en gång, och det var något av de allra bästa jag tagit, och samtidigt höll det i så oerhört mycket längre än vad en lina kokain gjorde. Det började med att jag köpte ett gram varje helg, sedan började jag helt plötsligt vilja ha även vissa vardagar. Sedan efter ytterligare ett tag började jag med att jag satt på rummet och tog mig en lina varje morgon bara för att orka kliva ur sängen. Sedan slutade de med att jag drog en lina varje timma. Och eftersom jag kunde inte sova längre så började mina föräldrar misstänka något. Varför är han alltid uppe på nätterna. Jag har alltid haft problem med tröttheten också så de var så skönt att slippa gå runt och vara seg hela tiden. Amfetaminet gjorde att jag kände mig vaken, Jag orkade ta itu med saker som att städa och annat, saker jag inte orkade med annars på grund av mina psykiska problem. Jag kände mig glad och lycklig på samma gång. Under denna tiden hade jag inget problem med att handla amfetamin eftersom jag tidigare fått ett ganska stort arv som gjorde att jag kunde hålla på som jag gjorde. Fick senare en bostadsrätt av mina föräldrar uppe på Masthugget i Göteborg där jag ägde först 10% medans min pappa ägde 90%. Efter att festerna började rulla på så kom de snart även in klagomål både ifrån andra boende och av fastighetsägaren. Det slutade med att de var fest i lägenheten 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet. Den enda gången det var tyst de var då man hade varit vaken ett par dygn för att sedan krascha. Kunde sova flera dygn. Och med att pengarna började ta slut ville pappa att jag skulle överlåta dom 10% av lägenheten till honom. Det var fest konstant i lägenheten på slutet, även vardagar. dagar, kvällar, nätter. Toleransen på amfetaminet ökade snabbt och helt plötsligt handlade jag en femma åt gången istället för ett gram. Då hade jag redan hunnit med två överdoser. En dag testar jag och tar och röker på ett par plåtar heroin, när jag var klar tog jag direkt en stor lina kokain. Jag åker sedan ambulans akut till Sahlgrenska där jag sedan vaknar upp fullt med slangar i kroppen. Min socialsekreterare dök då lite senare upp då jag hade repat mig något och hotade med ett LVM. Om det inte vore så att jag skulle gå med självmant att åka till ett behandlingshem. Jag fullständigt exploderade och drämde till bordet så hårt att kaffet ramlade ner. Efter detta rymde jag ifrån Sjukhuset och blir sedan omringad av 3-4 radiobilar som stormar mig utanför min lägenhet. Efter detta fick jag beskedet att jag fått ett så kallat akut LVM vilket innebär att man blir inlåst på tvång inom tidsperioden ”högst 6 månader” Efter jag sedan var färdig med mitt LVM får jag sedan reda på att min pappa redan sålt av min lägenhet på Masthugget i Göteborg. Jag var fullständigt bostadslös vilket tvingade mig till att hamna på först ett av dom här boendena inom socialtjänsten. Först var de Alelyckans boende vid Gamlestaden, sedan Ingsered, senare Statsmissionen i Göteborg där jag efter återfall hamnade på gatan första gången då jag inte kunde hålla mig utan då jag istället tog in amfetamin på boendet som jag snortade själv i min lägenhet där. Tillslut hade jag så många återfall att jag tillslut inte fick bo kvar där. Det var då som jag hamnade på Frälsningsarmen eller Lilla Bommen som de också kallas. Detta stället hade folk varnat mig för men det var det ända som de fanns platser på för tillfället och jag stod inte ut med att bo på gatan längre. Där blir jag brutalt knivrånad på min Tag Heur klocka av ett värde av cirka 20.000 kr. Sedan en bergsprängare värd 3500 kr och ett par in-ear hörlurar med brusreducering ifrån Bose värda runt 3200 kr plus en massa andra saker. Dom tog precis exakt de dom ville ha. Och när dom sedan lämnade sade en av personerna åt mig. ”Du, jag är smartare en vad du är, log och stängde dörren. Men då tänkte jag lite för mig själv de att om han nu hade varit smartare än vad jag var ”varför lyckas han inte skaffa dom prylarna själv istället för att hålla på att råna folk. Efter de kom jag tillslut in på ett boende i Angered på Rävebergsvägen där jag nu bott i drygt ett år. Nu har jag sådan tolerans att jag har inga problem med att ta ett gram på ett drag. Det är sjukt säger dom flesta. Men jag behöver den mängden för att börja känna mig bra igen. Men vill nu försöka få ordning på mitt liv och helst av allt hade jag velat flytta hem till mina föräldrar på Näset utanför Göteborg. Men de får jag inte. Så istället vill dom att jag skall flytta till ett riktigt behandlingshem, där jag får hjälp. Men även om amfetaminet förstört mitt liv, blivit lämnad av mina vänner och förlorat jobbet, blivit av med lägenheten, fått mitt körkort indraget. Så är de fortfarande bara amfetaminet som får mig att må bra. Jag har testat dom flesta drogerna men de är just amfetaminet jag har överlägset störst problem med. Därför misstänker jag att jag kan ha en ADD-diagnos också. Det finns flera tecken på de. Det fösta är att jag känner mig lugn på amfetaminet och inte blir särskilt speedad på de. För de andra blev jag nästan tvingad i mig amfetamin som barn när jag hamnade på sjukhuset en gång. Men jag vägrade för att jag var rädd. Anledningen var de att läkarna inte bara misstänkte, utan var i princip övertygad av att jag hade en ADD diagnos. Och redan då ville dom utreda mig för de men det vägrade jag också. Det finns något ADHD och ADD patienter har gemensamt. Och de är att det är den enda patientgruppen som får mediciner ur amfetamingruppen utskrivna som t.ex Elvanse och Attentin. Andra preparat som skrivs ut för ADHD och ADD patienter är blandannat Concerta, Retalin och Medikenet. Jag har verkligen enorma problem att klara av vardagslivet utan framförallt amfetamin. Jag har testat både Elvanse, Attentin och Retalin och den som ger absolut bäst effekt på mig det är läkemedlet Elvanse som är ett dexamfetaminpreparat där verkningstiden kan uppgå till max 15 timmar. Det funkar perfekt på mig. Jag känner ett inre lugn när jag tar kapslarna och kan precis som på amfetamin, orka ta itu med saker jag aldrig annars skulle orka. Därför vill jag nu göra en sådan utredning, även om den kommer vara ganska så jobbig att genomföra. Men då måste jag faktiskt hålla mig ren och de ända sättet egentligen de är att antingen lägga in sig och antingen flytta hem till föräldrarna på Näset eller att åka ut på ett behandlingshem, och frågan är om jag har ork till de just nu. De känns inte som de. Men viljan pendlar hos mig precis som allt annat så nästa gång jag börjar återfå den då gäller de att agera fort, innan jag tappar viljan igen, för utan viljan är man chanslös ändå. Jag pratade med min pappa för ett tag sedan för första gången på över ett halvår och han säger de att de bara du som kan ta dig ur de här helvetet. Vi är fullständigt maktlösa säger dom. Problemet är att jag också känner mig fullständigt maktlös. Och jag vet fortfarande inte hur jag ska komma ur de här. Jag har alltså svårt att tänka mig ett liv helt utan amfetamin. Det är både tragiskt och tar på en psykiskt eftersom man vet att man skadar alla i sin närhet. Men behovet av de är för starkt.

Follow

Subscribe to Rörqvist

Gör som 40 642 andra, prenumerera du med.

Annonser