Det är mörka tider

För någon vecka sedan hände de ofattbara igen då jag föll tillbaka och tog ytterligare ett återfall då, klarade helt enkelt inte av ångesten denna gången som jag tror ligger ihop med den här Borderline-diagnosen och eventuellt ADD:n också som hela tiden ställer till de, jag föll så kraftigt nu igen alltså att jag helt enkelt inte pallade av kaoset och impulsivt sköt jag i mig en mix av Amfetamin och Fentanyl i armen samtidigt med en och samma spruta vid två olika tillfällen, samma kväll också i kombination med lite alkohol och THC. Ångesten släppte ju direkt verkligen så fort jag börja släppa på trycket (bältet). Det kändes verkligen som en lättnad, ändå vet man hur fel det är. Skillnaden mellan i att snorta och skjuta i sig amfetaminet tycker jag är att skjuter man de så slår de direkt, intensivare och hårdare. Snortar man de kommer ruset ofta efter ett par minuter. Så detta blev väl ändå en ganska så våldsam och kraftig kick får man väl ändå ta att säga, blev helt veck alltså, fick senare åka till akuten på Östra Sjukhuset för att sedan läggas in på avgiftningen i en vecka då på stigbergskliniken för ytterligare en nedtrappning med bensodiazepiner. Så just nu sitter jag i karantän på Ingsered då i väntan på svar då ifrån covid-19 testet som gjordes i måndags. Har fortfarande inte fått svar och får då bara vistas på mitt rum vilket nu börjar kännas ganska så ohållbart. Så funderar på att flytta hem till en vän i Göteborg och bo i hans lägenhet några nätter i med att här kan jag inte röra mig som jag vill och efter mina behov. Och åker jag då så återfaller jag nästan garanterat på

amfetamin iallafall, kanske lite THC också men försöker hålla mig borta ifrån opiaterna. Alltid haft problem med just amfetaminet, de är den drog som jag har absolut svårast att låta bli. Får sådan kick på de att jag till och med drömmer om ruset på nätterna. Det försvårar för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här kaoset. Det är mörka tider men tänker försöka kämpa vidare så gott de går utifrån de läget jag befinner mig i nuläget. Och de gäller även körkortet även om de riskerar att bli försenat de också nu då. Så försöker sikta på sommaren istället nu då. Det de ända jag kan göra känner jag. De är helvete är de!. De inte bara för mig utan för hela min familj och för alla ni andra som vill tror på en. Man känner sig deprimerad och kraftigt besviken på sig själv i med att jag uppenbarligen inte klarar att styra de hela själv. Behöver hjälp men de bara jag som kan göra jobbet. Men känner mig nästan chanslös emot de om jag skall vara helt ärlig. Det inte lätt heller för så fort jag tar ett återfall så blir jag mer eller mindre hemlös. Nu blev jag avvisad ifrån lägenheten ett tag då och jag kan inte vända mig till socialjouren heller direkt eftersom dom aldrig beviljar dubbla boenden då. Så har man en lägenhet men blivit avvisad. Då är man chanslös där också. Systemet tar kål på en också. För man straffas hela tiden för saker man själv känner man inte själv kan styra över. De ganska svårt att leva såhär helt enkelt. De en kamp att leva och de känns samtidigt väldigt orättvist allting att de ska vara så här, och att de liksom kan fortgå så många år som de verkligen gjort också nu. Jag saknar friheten och drömmer om att kunna känna mig lycklig utan att behöva ta något i framtiden. Men de är de ända som får mig att känna mig lycklig för tillfället. De är helt enkelt amfetaminet. Och de tragiskt, de jävligt tragiskt faktiskt alltså.