För ett par månader sedan så träffade jag en annan hemlös snubbe här i Angered som jag också blev väldigt bra vän med. Han hade ganska så nyligen förlorat sin far och hade då senare även blivit utslängd av sin fru då på grund av att han börjat att missbruka amfetamin typ så jag försökte väl att hjälpa till lite med att han fick sova hos mig ett par månader, gav han mat och sedan så började vi faktiskt att umgås allt oftare. Fram tills idag då och ärlig talat så kan jag inte klura ut ”varför” han är sur på mig eller ”vad” specifict jag gjort för fel emot honom. Både jag och han har väl gått på främst amfetaminet och metan ganska så hårt nu dom senaste veckorna och har varit vakna ett ganska så bra tag nu så börjar nästan att känna mig lite paranoid. Jag har fått svårigheter med att ta enkla beslut typ, känner konstant rädsla och överdriven oro med noja för både nuvarande och framtida livssituation. Har för närvarande heller ingen kontakt med mina föräldrar längre. Avtändningen på framförallt metamfetaminet är alltså såpass kraftig alltså att de tyvärr gått ut över dom allra närmaste och jag kände mig nästan kapad av djävulen alltså om jag skall vara helt ärlig. Det var ren ondska. Vill därför passa på att be om ursäkt för de och bara säga det att saker jag sa under denna avtändningen betyder absolut ingenting och saknar verklighetsförankring. Men tyckte väl kanske att man hade önskat sig lite mera hjälp och förståelse ifrån deras sida för att istället bli ignorerad och utfryst som man blivit under dessa åren. En människas känslor försvinner ju inte bara för att man varit på tjacket igen eller andra droger överhuvudtaget, dom flesta snarare förstärker ens känslor tycker jag och har man de redan jobbigt sedan innan så kan man få svårigheter att ta avisarna helt enkelt. Och det är de jag har problem med nu alltså. Att sitta och grubbla över någonting man förmodligen gjort för fel typ samtidigt som man faktiskt börjar att tända av. Det känns hopplöst bara allting. Den psykiska påfrestningen blev bara för stark för ett par dagar sedan och jag svimmade faktiskt av på väg till sängen för att lägga mig ned och vila. Sover jag så sover jag väldigt korta perioder liksom och dricker jag så dricker jag alldeles för lite. Samma gäller hungern och mängden mat jag intar liksom, de alldeles för lite helt enkelt. Vägde 102 kg för en månad sen, idag väger jag 84,5 kg. Har alltså gått ner 17,5 kg på en månad. Det ända jag hoppas på nu bara är väl de att jag får tillbaka viljan igen liksom. Men jag släpar fortfarande med en ganska så tunga och svårlösta psykiska problem som jag ständigt brottas med. Det för mycket jobb känns de som, att ta sig upp på banan igen, det är de som tar emot mest alltså. Tror jag varit med om lite för mycket skit helt enkelt bara, har inte kvar det orket helt enkelt som jag hade förr i tiden. De har vart för mycket.
