Nu har vi haft flera möten och samtal och så med fokus på boendet. Och de som gör än lite deprimerad, de är att de aldrig händer något med boendet. Det går bara vecka efter vecka och månad efter månad alltså, och aldrig något nytt eller något liksom svar ifrån den eller den typ. Jag har berättat de att de väldigt viktigt att jag får komma till Göteborg nu, så fort som möjligt i med att jag behöver ett socialt liv också. Behöver få umgås med mina vänner. Här är ju bara pensionärer typ. Mår inte bra av detta. Har ju bara mina vänner liksom. Och väldigt ofta kan jag få känslan att jag inte kan känna mig riktigt förstådd av andra människor. Så de här är väldigt viktigt för mig de här alltså. Nu får de ändå hända något. Känns inte som man blir tagen på allvar. Och de får mig att känna hopplöshet och deprimerad. De väldigt påfrestande de här för mig. Menar när man tvingas i stort sätt lägga hela sitt liv och mående i andras händer, och så missbrukas de på de här sättet. Tycker de sorgligt.
Ingen har väl sagt de rakt ut kanske men jag förstår väl de själv alltså kanske att jag inte varit världens mest positivt inställda person dom senaste åren. De synd för de har inte alltid varit så. Inte haft någon kontakt nu med min familj heller på ett tag nu. Knarkar ju inte nu heller direkt, varit ren någon månad nu och dom vill ha kontakt med mig men de funkar inte just nu för mig, vi har en lägenhetskonflikt som är ganska infekterad, de jobbigt. Älskar dom naturligtvis men de går inte att ha kontakt just nu bara. Vi har för olika åsikter om saker och ting. Och de får man väl ha lite förståelse för men jag tänker inte bo på detta sättet något mera iallafall. Om detta fortsätter tänker jag försöka avsluta mitt liv ganska snart. För de inget värdigt liv de här. Har ju dragit på mig sådana skulder alltså i med de här missbruket då att till och med min förvaltare vill eller nästan kräver att jag ska sälja av mina aktier nu i DFDS där jag tidigare jobbat i många år. Och de stör mig alltså. Vill försöka frysa dom tillgångarna istället genom Danske Bank på något sätt. Iallafall göra ett försök. Har ju berättat för henne att jag vill köra en sanering också så fort som möjligt men de tar ju så in i helvete lång tid att få igenom den ansökan tydligen alltså. Den ansökan gjordes ju långt innan dom här andelarna ens registrerades. Men även om situationen är som den är så hjälper de ändå aldrig att gräva ner sig för mycket i ens problem ändå. En annan sak är att man ofta iallafall jag, oroar mig allt för mycket för vad som har hänt och för vad som kommer att ske i framtiden typ. Fick låna en bok av en vän en gång som jag förövrigt umgicks med mycket som barn och innan jag hamnade i mitt amfetaminmissbruk. Väldigt klok, rolig och omtänksam snubbe typ. Han lånade ut den här boken till mig en gång kommer jag ihåg. Framförallt för att han trodde att den skulle hjälpa mig. Fast han aldrig riktigt läsa klart den tyvärr. Boken handlade mycket om att fokusera på nutiden kommer jag ihåg, att inte bekymra sig så mycket för framtiden. Och för vad som tidigare har skett i ens liv. Detta för att man inte kan förutse vad som kommer att ske i framtiden eller att kunna sig påverka något som redan har varit ändå. Det ända man kunde påverka var här och nu, de stod det klart och tydligt i boken. Och lyckas man leva efter de, då blir nog livet så in i helvete mycket enklare skulle jag tro. Men sedan hände de lite väl mycket på samma gång där för mig, och då tappade jag de helt och hamnade i samma gamla onda cirkel igen. Ska försöka hitta den boken igen. Tror den kan hjälpa mig nämligen om jag bara lyckas att läsa klart den och ge den lite tid. Måste bli bättre på detta. Tycker själv de jobbigt med allt för negativa människor omkring sig. Och genom de har jag nog mycket att ändra på själv också faktiskt eftersom jag själv varit likadan känner jag. Så måste nog försöka bli bättre på detta. Även om jag bär på en borderline diagnos som är väldigt destruktiv. Så inte bara för mig själv utan för hela min omgivning också.
Nu skall en av mina vänner flytta härifrån. Har väl känt honom i något år nu men de har blivit en av mina närmaste vänner och av någon anledning så tar jag detta så sjukt hårt alltså. Han var en av dom få jag kunde snacka med mina problem om. Men samtidigt så är jag glad för hans skull. Han är sjukt smart alltså så jag antog väl att det hela bara handlade om en tidsfråga. Men de klart de kommer att kännas tomt utan han, saker jag berättat för honom var saker jag bara kunde snacka med min bror om. Men nu måste jag väl själv ta mig i kragen lite kanske, jag behöver väl kanske lägga in mig och få bukt med mitt narkotikamissbruk. Det säger ju han också. De har han sagt i jag vet inte hur många månader nu. Men vet bara inte om jag klarar av de och är så förbannat rädd för att misslyckas ytterligare en gång bara. Det är bara de som hindrar mig alltså.
För ett par månader sedan så träffade jag en annan hemlös snubbe här i Angered som jag också blev väldigt bra vän med. Han hade ganska så nyligen förlorat sin far och hade då senare även blivit utslängd av sin fru då på grund av att han börjat att missbruka amfetamin typ så jag försökte väl att hjälpa till lite med att han fick sova hos mig ett par månader, gav han mat och sedan så började vi faktiskt att umgås allt oftare. Fram tills idag då och ärlig talat så kan jag inte klura ut ”varför” han är sur på mig eller ”vad” specifict jag gjort för fel emot honom. Både jag och han har väl gått på främst amfetaminet och metan ganska så hårt nu dom senaste veckorna och har varit vakna ett ganska så bra tag nu så börjar nästan att känna mig lite paranoid. Jag har fått svårigheter med att ta enkla beslut typ, känner konstant rädsla och överdriven oro med noja för både nuvarande och framtida livssituation. Har för närvarande heller ingen kontakt med mina föräldrar längre. Avtändningen på framförallt metamfetaminet är alltså såpass kraftig alltså att de tyvärr gått ut över dom allra närmaste och jag kände mig nästan kapad av djävulen alltså om jag skall vara helt ärlig. Det var ren ondska. Vill därför passa på att be om ursäkt för de och bara säga det att saker jag sa under denna avtändningen betyder absolut ingenting och saknar verklighetsförankring. Men tyckte väl kanske att man hade önskat sig lite mera hjälp och förståelse ifrån deras sida för att istället bli ignorerad och utfryst som man blivit under dessa åren. En människas känslor försvinner ju inte bara för att man varit på tjacket igen eller andra droger överhuvudtaget, dom flesta snarare förstärker ens känslor tycker jag och har man de redan jobbigt sedan innan så kan man få svårigheter att ta avisarna helt enkelt. Och det är de jag har problem med nu alltså. Att sitta och grubbla över någonting man förmodligen gjort för fel typ samtidigt som man faktiskt börjar att tända av. Det känns hopplöst bara allting. Den psykiska påfrestningen blev bara för stark för ett par dagar sedan och jag svimmade faktiskt av på väg till sängen för att lägga mig ned och vila. Sover jag så sover jag väldigt korta perioder liksom och dricker jag så dricker jag alldeles för lite. Samma gäller hungern och mängden mat jag intar liksom, de alldeles för lite helt enkelt. Vägde 102 kg för en månad sen, idag väger jag 84,5 kg. Har alltså gått ner 17,5 kg på en månad. Det ända jag hoppas på nu bara är väl de att jag får tillbaka viljan igen liksom. Men jag släpar fortfarande med en ganska så tunga och svårlösta psykiska problem som jag ständigt brottas med. Det för mycket jobb känns de som, att ta sig upp på banan igen, det är de som tar emot mest alltså. Tror jag varit med om lite för mycket skit helt enkelt bara, har inte kvar det orket helt enkelt som jag hade förr i tiden. De har vart för mycket.
Godmorgon. Ja den senaste månaden har jag varit ganska så aktiv faktiskt. För några veckor sedan fyllde jag 33 år och fick ett par jättefina presenter och någon vecka efter de så firade vi både mamma och mig på Näset då eftersom mamma fyller den 20:e och jag den 18:e då, så då passade vi även på att köra en släktmiddag veckan efter där och hade jättetrevligt faktiskt. Kul att träffa sina kusiner igen!. Vi åt middag tillsammans och gick sedan ner till rörvik och badade, några timmar senare kom även en god vän på besök och även de, kanontrevlig! Satt på altanen och pratade i säkert över en timma. De roligt för man träffar ju inte sina vänner så ofta som läget är nu. Man är mitt uppe och försöker lägga ned sitt missbruk och många jobbar, reser osv så de blir inte så mycket tid över oftast. Så sånt uppskattar jag verkligen. Och så sent som idag så fick jag träffa min moster från England igen och även de. Jättetrevligt! Var även i och badade idag och just nu så är de ganska så varmt i havet. De låg nog någonstans mellan 20 och 22 idag skulle jag gissa. Så jag passade ju på att ligga i ett tag då jag även träffade på grannen. Så vi låg där ett tag i vattnet och tjötade ett tag. Pratade lite om missbruket och så men även de har gått ner faktiskt så ska jag sammanfatta den senaste månaden så har den varit överlag ganska så bra faktiskt. Och de ju alltid roligt att kunna berätta!. Hoppas ni också haft de bra allihopa och ta nu vara på sommaren allihopa!. Vi hörs!.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.