Hej! Det var väl ett tag sedan jag uppdaterade nu. Anledningen till de är väl att de inte hänt så mycket sedan senast. Jag vill som sagt fortfarande få något i Göteborg. Men de är oerhört svårt eftersom jag har en halv miljon i skulder, och fortfarande ligger hos kronofogden då. En positiv sak är dock att jag nu fått en skuldsanering beviljad, och som nu är igång då. Men de tar tid alltså, fem år skall det ta. Sedan är jag helt skuldfri då. Annars är de väl ganska jobbigt nu alltså. Vill inte bo så här. Inga vänner jag kan träffa, aldrig kunna hitta på någonting liksom. Varje dag ser ju exakt likadan ut, plus att jag känner mig kraftigt isolerad också. Det passar inte mig de här livet. Behöver ju ett socialt liv också liksom. Sedan att jag är drogfri nu, och att ha varit de ett bra tag nu också, de väl en annan lite positiv sak också. Fast de ju inga svårigheter egentligen på ett drogfritt ställe om man tänker efter lite. Utan den stora utmaningen ligger ju egentligen när man kommer hem till Göteborg igen. Sedan att mina föräldrar inte vill köpa mig en ny lägenhet i nuläget de är väl upp till dom. Och har väl förståelse för de också i med att jag höll på att knarka ihjäl mig i den gamla. Men då blir de ju att man får fortsätta leva såhär i misär mer eller mindre, och de har jag gjort nu i sju, åtta år och har tröttnat på. Bara för de hänt en gång så behöver de ju inte hända igen typ. Och har man nu den tanken på att typ, att man aldrig kommer komma ur de här på egen hand. Att man ska få fortsätta pendla mellan boende och boende år efter år liksom utan den minsta morot på någonting va, då börjar man tillslut känna hopplöshet, och känner man inget hopp. Då är de också väldigt lätt att man skiter i allting, att man återfaller igen. Att man börjar självmedicinera igen. För det är de jag i vanliga fall gör när jag börjar känna ångest eller när jag bara helt enkelt börjar känna mig uttråkad typ. Och de vill jag inte. Men jag gör de konstant på ett sådant här ställe alltså. Jag är ju van att ta något vet du när jag känner dom här känslorna. Van att ta mig en lina. Och de kan jag inte riktigt på ett sådant här ställe va. Och då slutar de med att jag nästan spricker psykiskt alltså. Och ska jag fortsätta att bo på de här sättet så är jag rädd för att de kommer sluta i vanlig ordning alltså. De svårt de här, för känner verkligen att jag vill ha ett vanligt liv igen. Men har man liksom fastnat i den här cirkusen så är de så oerhört svårt alltså, men också så oerhört krävande att lyckas ta sig ur de. Hela systemet är liksom uppbyggt så i Sverige. Man måste hålla sig drogfri om man ska komma någonstans, och klarar man inte de typ utan torskar på ringa, prover eller blir lobbad typ. Då är de liksom först körkortet, sen åker jobbet, sen skickas man liksom bara runt bland Sveriges institutioner som ett jävla brev typ, ett brev utan mottagare typ.
Du måste logga in för att kommentera.