Fick psykos: valde att sluta

Efter att ha tagit amfetamin och vart vaken i närmare en vecka så började obehag att uppstå. Aldrig upplevt något liknande innan. Inte så starkt iallafall. Antagligen eftersom jag i vanliga fall äter antipsykos mediciner också, men nu var dom slut. Brukar känna mig självsäker, stark och euforisk men nu började jag istället känna mig förföljd, rädd och fick mindervärdeskomplex. Och det började efter cirka 4 till 5 dygn. Minsta lilla ljud utifrån fönstret kändes som värsta hotet. Det var fruktansvärt obehagligt. Jag blev paranoid. Sen den långdragna avtändningen efteråt. Började tänka på min familj. Hade min bror velat de här?. ”Han hade börjat vrida sig i graven om han visste hur de låg till!”. Detta fick mig välja. Och jag valde att sluta. Och efter att ha varit ren nu i en veckas tid då så har jag nu fått tillbaka min lägenhet och är äntligen på gång igen. Det var nog nästan bra att jag fick en psykos i med att jag haft så många återfall nu på amfetamin och kämpat så många år med den här drogen nu va att nu känns de faktiskt nästan avskräckande att ta de här igen. Det har fortfarande inte riktigt släppt. Fortfarande svårt att gå till affären och handla och sånt, men nu känns de ändå som jag är jag på banan igen. Obehagligt var de. Ändå så drömmer man fortfarande om skiten ibland. Känner mig så dum också när man tänker på hur nära man var på att få tillbaka körkortet också. Men jag brottas med svåra psykiska problem och känner mig samtidigt väldigt impulsiv. De svårt. Men tänker inte för de ge upp kampen om att få tillbaka mitt liv igen. Får börja om igen bara. Varje dag räknas och jag har ändå klarat sju månader och de ska jag slå den här gången.

Subscribe to Rörqvist

Gör som 39 tusen andra prenumeranter

”Det är psykiskt påfrestande att aldrig få träffa sina vänner”

Jag har satt upp ganska så stora mål för mig själv nu då som jag för tillfället försöker och håller på med. Och de går väl och har gått ganska så bra också den senaste tiden får man väl ändå ta att säga. Inga återfall och snart inne på mitt tredje prov nu då av fem eller sex möjliga. Allt skall ju vara klart och inskickat i Februari, dels proverna men också ett intyg på psykiskt ohälsa måste in. Men där har jag kontakt med en privatläkare i Hovås som skall lösa den biten. Sen gäller de ju bara att detta håller just med drogfriheten nu fram till Februari för tar jag ett återfall och tänder på nu så får jag ju börja om från ruta ett igen. Och de pallar jag bara inte alltså. Så jag känner en väldig press just nu. Sen även om den biten går vägen så är de ju inte så särskilt kul att bo ensam ute i skogen, känna sig isolerad, att aldrig kunna få träffa sina vänner eller att ha något att planera. Alla dagar ser ju exakt likadana ut här ute. Och de gör en understimulerad och får än att känna sig ganska så lätt uttråkad här ute. Men jag försöker ta en dag i taget och se framåt bara. De det ända man kan göra typ.

”Märkligt beslut av min socialhandläggare!”

Godmorgon allihopa! Hoppas alla mår bra och har en fantastisk helg allihopa! Även om min egna kanske kunde vart lite roligare kanske, som dom allra flesta vet så har ju mitt missbruk eller vad man nu ska kalla de försatt mig i personlig konkurs och jag kommer nu att behöva ansöka om en sanering inom en väldigt snar framtid. Och jag hade ju tidigare ansökt om ett drogfritt boende nu då ”Ingsered” och har berättat klart och tydligt de för min socialhandläggare att bara jag kommer bort ifrån den här miljön liksom ”Den här drogmiljön” så kommer jag också att klara av att vara och hålla mig drogfri i dom här 6 månaderna då. De jag helt övertygad om!. Och då nekar min handläggare plötsligt mig ett drogfritt boende. Får ett avslag med andra ord. Och jag förstår fortfarande inte riktigt varför alltså. De retar mig inte bara lite alltså, de ta mig fan så jag håller på gå i bitar ibland alltså!. För ”Jag vet” att jag är chanslös här liksom och de har jag också tidigare förklarat för min handläggare vid själva ansökan. Så tycker de var ett väldigt konstigt beslut. Så nu vet jag inte riktigt vad jag skall ta mig till alltså. Det är minst sagt ganska så psykiskt påfrestande. Jag är nästan helt säker på att om jag skulle kommit iväg till Ingsered, då hade jag haft tillbaka mina körkort och behörigheter inom 6 månader då och förhoppningsvis också fått tillbaka mitt gamla jobb på DFDS Logistics Services där jag nu vart anställd i över 10 år nu eftersom min chef ännu inte har sparkat mig än då. Han är en väldigt bra chef alltså som verkligen bryr sig om folk. Han ringer till och med min pappa och frågar hur de med mig. Och jag vill verkligen inte svika honom alltså. Så de känns väl ganska så jobbigt allting just nu alltså. Men bara för att de gått åt helvete med mig allting nu då så missgynnar jag naturligtvis inte er på något sätt en lysande framtid. Tvärtom tycker jag de istället är jättekul att se att de går bra för ens vänner även om vissa av er naturligtvis kan ha värre problem än vad jag kan ha liksom. En liten framtidsdröm för mig de hade väl vart att kanske utveckla konsten lite och försöka få igång en stabil produktion och försäljning någon gång framöver. Men de mycket humöret som styr hur tavlorna blir och så har de väl alltid varit. Tack för att ni tog er tid att läsa och ha en fortsatt trevlig helg allihopa.

img_2890-1 ”Märkligt beslut av min socialhandläggare!” Personligt Missbruk Göteborg Drogfrihet Boende Andreas Rörqvist

Subscribe to us

Gör som 39 tusen andra prenumeranter

”Har verkligen gjort allt för att bli ren!”

Mina föräldrar hade möte ganska nyligen på boendet jag bor nu och jag har personligen bett personalen att inte prata om droger med mina föräldrar för jag tycker faktiskt inte dom har med de att göra utan de liksom bara sårar dom. Ändå bryter personalen sekretessen och börjar prata. Jag trodde liksom man kunde lita på den här sekretesslagstiftningen. Och jag har inte ljugit något för mina föräldrar för jag har redan sagt de till dom att jag vill inte prata om de här, ändå händer de. Helt ofattbart och rent av kränkande tycker jag eftersom dom inte vill träffas på en månad nu liksom. Men de mest orättvist tycker jag de är eftersom jag ta med fan gjort allt för att bli av med drogerna och bli ren liksom, jag har till och med bestämt mig för att byta boende och gå med på 12-stegs behandlingar osv. Och jag har ringt min handläggare ”minst” en gång i veckan och försökt pusha på allting den senaste månaden men de händer ju fan ingenting med Ingsered alltså. Dom bara skjuter på allting alltså och jag känner mig riktigt förbannad alltså för jag har ju viljan att sluta och har dessutom berättat om mina drogproblem för min handläggare så hon skall liksom fatta de och förstå liksom att jag måste härifrån om de skall hända något. För jag klarar de inte de själv utan de måste komma till en flytt och de har jag sagt från allra första början. Tar sådan förbannad tid allting alltså. Ursäkta mig men tycker hela socialtjänsten är ett enda stort pack alltså, ett jävla pack alltså!. Kan inte hjälpa de. Förlåt alltså men de min erfarenhet av dom. Dom gillar att sätta LVM på folk vilket i sin tur är en helt meningslös metod ur att få någon ur sitt missbruk och drar samtidigt ut på saker och ting framförallt då de handlar om viktiga saker som ens liv och ens framtid. Och sen när de handlar om amfetaminet och den här ADD utredningen så måste den ju göras nu. Skall en patient vänta då och vara ren i minst tre månader först då för att ens få påbörja en sådan utredning när patienten är av stort behov av Elvanse eller andra amfetaminliknande mediciner hela tiden för att ens kunna fungera. För jag har sagt de alltså att jag känner verkligen att jag fungerar inte utan amfetaminet. Ska inte behöva åka till min kran hela tiden för att handla mer tjack när de för andra ska räcka att gå förbi medicinrummet. Och får man de nu däremot utskrivet då så kanske man skulle kunna börja leva ett någorlunda normalt liv. Kunna arbeta, få tillbaka körkortet och orka med den här vardagen på ett helt annat sätt än vad man gör idag bara känner jag. Sen förstår jag att de påfrestande för ens föräldrar när man drogar liksom men jag har valt ett nytt boende, bett om att få byta boende så snart som möjligt, jag har pushat dom, inget har fortfarande hänt. Anledningen till att jag vill flytta till ett drogfritt boende eller bara en ”drogfri miljö” liksom de är för att jag tror att jag kan hålla mig ren där och komma ur de här och de dels för att jag vill komma härifrån eftersom de en miljö med droger jag lever i nu, vilket jag inte klarar av, så detta med flytten de gör jag dels för mina föräldrar då men mest för mig själv eftersom jag själv vill detta. Så de känns ganska så självklart för mig, förutom boendet då för de ju socialtjänsten som har hand om de. Och så fort dom har hand om någonting så går allting ofta väldigt, väldigt långsamt bara. Så vad fan skall jag göra annorlunda kan jag kanske känna då. För jag tycker jag gjort allt jag kunnat nu för att komma ur de här så fort som möjligt. Nu hänger de på socialtjänsten.

Subscribe to us

Gör som 39 tusen andra prenumeranter