Efter att ha tagit amfetamin och vart vaken i närmare en vecka så började obehag att uppstå. Aldrig upplevt något liknande innan. Inte så starkt iallafall. Antagligen eftersom jag i vanliga fall äter antipsykos mediciner också, men nu var dom slut. Brukar känna mig självsäker, stark och euforisk men nu började jag istället känna mig förföljd, rädd och fick mindervärdeskomplex. Och det började efter cirka 4 till 5 dygn. Minsta lilla ljud utifrån fönstret kändes som värsta hotet. Det var fruktansvärt obehagligt. Jag blev paranoid. Sen den långdragna avtändningen efteråt. Började tänka på min familj. Hade min bror velat de här?. ”Han hade börjat vrida sig i graven om han visste hur de låg till!”. Detta fick mig välja. Och jag valde att sluta. Och efter att ha varit ren nu i en veckas tid då så har jag nu fått tillbaka min lägenhet och är äntligen på gång igen. Det var nog nästan bra att jag fick en psykos i med att jag haft så många återfall nu på amfetamin och kämpat så många år med den här drogen nu va att nu känns de faktiskt nästan avskräckande att ta de här igen. Det har fortfarande inte riktigt släppt. Fortfarande svårt att gå till affären och handla och sånt, men nu känns de ändå som jag är jag på banan igen. Obehagligt var de. Ändå så drömmer man fortfarande om skiten ibland. Känner mig så dum också när man tänker på hur nära man var på att få tillbaka körkortet också. Men jag brottas med svåra psykiska problem och känner mig samtidigt väldigt impulsiv. De svårt. Men tänker inte för de ge upp kampen om att få tillbaka mitt liv igen. Får börja om igen bara. Varje dag räknas och jag har ändå klarat sju månader och de ska jag slå den här gången.
För någon vecka sedan hände de ofattbara igen då jag föll tillbaka och tog ytterligare ett återfall då, klarade helt enkelt inte av ångesten denna gången som jag tror ligger ihop med den här Borderline-diagnosen och eventuellt ADD:n också som hela tiden ställer till de, jag föll så kraftigt nu igen alltså att jag helt enkelt inte pallade av kaoset och impulsivt sköt jag i mig en mix av Amfetamin och Fentanyl i armen samtidigt med en och samma spruta vid två olika tillfällen, samma kväll också i kombination med lite alkohol och THC. Ångesten släppte ju direkt verkligen så fort jag börja släppa på trycket (bältet). Det kändes verkligen som en lättnad, ändå vet man hur fel det är. Skillnaden mellan i att snorta och skjuta i sig amfetaminet tycker jag är att skjuter man de så slår de direkt, intensivare och hårdare. Snortar man de kommer ruset ofta efter ett par minuter. Så detta blev väl ändå en ganska så våldsam och kraftig kick får man väl ändå ta att säga, blev helt veck alltså, fick senare åka till akuten på Östra Sjukhuset för att sedan läggas in på avgiftningen i en vecka då på stigbergskliniken för ytterligare en nedtrappning med bensodiazepiner. Så just nu sitter jag i karantän på Ingsered då i väntan på svar då ifrån covid-19 testet som gjordes i måndags. Har fortfarande inte fått svar och får då bara vistas på mitt rum vilket nu börjar kännas ganska så ohållbart. Så funderar på att flytta hem till en vän i Göteborg och bo i hans lägenhet några nätter i med att här kan jag inte röra mig som jag vill och efter mina behov. Och åker jag då så återfaller jag nästan garanterat på
amfetamin iallafall, kanske lite THC också men försöker hålla mig borta ifrån opiaterna. Alltid haft problem med just amfetaminet, de är den drog som jag har absolut svårast att låta bli. Får sådan kick på de att jag till och med drömmer om ruset på nätterna. Det försvårar för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här kaoset. Det är mörka tider men tänker försöka kämpa vidare så gott de går utifrån de läget jag befinner mig i nuläget. Och de gäller även körkortet även om de riskerar att bli försenat de också nu då. Så försöker sikta på sommaren istället nu då. Det de ända jag kan göra känner jag. De är helvete är de!. De inte bara för mig utan för hela min familj och för alla ni andra som vill tror på en. Man känner sig deprimerad och kraftigt besviken på sig själv i med att jag uppenbarligen inte klarar att styra de hela själv. Behöver hjälp men de bara jag som kan göra jobbet. Men känner mig nästan chanslös emot de om jag skall vara helt ärlig. Det inte lätt heller för så fort jag tar ett återfall så blir jag mer eller mindre hemlös. Nu blev jag avvisad ifrån lägenheten ett tag då och jag kan inte vända mig till socialjouren heller direkt eftersom dom aldrig beviljar dubbla boenden då. Så har man en lägenhet men blivit avvisad. Då är man chanslös där också. Systemet tar kål på en också. För man straffas hela tiden för saker man själv känner man inte själv kan styra över. De ganska svårt att leva såhär helt enkelt. De en kamp att leva och de känns samtidigt väldigt orättvist allting att de ska vara så här, och att de liksom kan fortgå så många år som de verkligen gjort också nu. Jag saknar friheten och drömmer om att kunna känna mig lycklig utan att behöva ta något i framtiden. Men de är de ända som får mig att känna mig lycklig för tillfället. De är helt enkelt amfetaminet. Och de tragiskt, de jävligt tragiskt faktiskt alltså.
När jag åkte in till sjukhuset för väldigt många år sedan passade även läkarna på att försöka påbörja en utredning på mig och kom fram till och var nästan helt övertygade om att jag av led av en ADD-diagnos. Såpass övertygade att dom nästan tvingade i mig amfetamin, men jag vägrade tydligen. Varför vet jag inte riktigt och kommer nog aldrig få reda på de heller riktigt. Men en sak är ganska så säker iallafall, och de är att den medicinen antagligen hade räddat mig ifrån en väldigt massa elände som inte står med och skriven i bibeln. Och då vill tilläggas bland annat ett 13 år långt framtida amfetaminmissbruk som påbörjades redan i tonåren för att i sin tur fullständigt eskalera år 2012 då min bror plötsligt går bort 27 år gammal i en mystisk studentlägenhetsbrand. Och i med att jag snart planerar att lägga in mig på Östra Sjukhuset så tänker jag också försöka få igång en sådan utredning så fort som möjligt för att i sin tur kanske få ut en livsviktig medicin som kanske kan rädda mitt livet på mig i framtiden. Kan detta ligga till grund för att jag alltid haft så oerhört svårt att bryta med just denna drogen?. Vad bra i så fall, för då slipper jag ju att knarka i fortsättningen, då räcker de ju med att jag går förbi medicinrummet så får ju jag mitt tjack. För har ju uppenbarligen problem att fungera och leva ett normalt liv utan de. Trötthet, orkeslöshet och återkommande ångestattacker osv. Blir inte speedad de minsta på de alltså. Jag blir istället lugn, iallafall kroppsligt och psykiskt och då tror jag de absolut är värt ett försök att försöka få de på medicinskt håll. För de finns ju faktiskt en dokumenterad positiv effekt på just denna patientgruppen, alltså folk med just ADHD och ADD-diagnoser då. Och på Östra Sjukhuset kan dom nog hjälpa till att utvärdera och utreda en sådan diagnos. Så de känns nog ganska så hoppfullt de här ändå iallafall. Man får ge de lite tid även om man planerar att lägga in sig nu. Löser sig detta kan man ju också få möjlighet att få tillbaka sitt körkort på sikt också. För det är ju bara indraget. Och har man körkortet då får man förhoppningsvis även tillbaka sitt gamla jobb som jag även saknar väldigt mycket. Känns hoppfullt.
För ett par månader sedan så träffade jag en annan hemlös snubbe här i Angered som jag också blev väldigt bra vän med. Han hade ganska så nyligen förlorat sin far och hade då senare även blivit utslängd av sin fru då på grund av att han börjat att missbruka amfetamin typ så jag försökte väl att hjälpa till lite med att han fick sova hos mig ett par månader, gav han mat och sedan så började vi faktiskt att umgås allt oftare. Fram tills idag då och ärlig talat så kan jag inte klura ut ”varför” han är sur på mig eller ”vad” specifict jag gjort för fel emot honom. Både jag och han har väl gått på främst amfetaminet och metan ganska så hårt nu dom senaste veckorna och har varit vakna ett ganska så bra tag nu så börjar nästan att känna mig lite paranoid. Jag har fått svårigheter med att ta enkla beslut typ, känner konstant rädsla och överdriven oro med noja för både nuvarande och framtida livssituation. Har för närvarande heller ingen kontakt med mina föräldrar längre. Avtändningen på framförallt metamfetaminet är alltså såpass kraftig alltså att de tyvärr gått ut över dom allra närmaste och jag kände mig nästan kapad av djävulen alltså om jag skall vara helt ärlig. Det var ren ondska. Vill därför passa på att be om ursäkt för de och bara säga det att saker jag sa under denna avtändningen betyder absolut ingenting och saknar verklighetsförankring. Men tyckte väl kanske att man hade önskat sig lite mera hjälp och förståelse ifrån deras sida för att istället bli ignorerad och utfryst som man blivit under dessa åren. En människas känslor försvinner ju inte bara för att man varit på tjacket igen eller andra droger överhuvudtaget, dom flesta snarare förstärker ens känslor tycker jag och har man de redan jobbigt sedan innan så kan man få svårigheter att ta avisarna helt enkelt. Och det är de jag har problem med nu alltså. Att sitta och grubbla över någonting man förmodligen gjort för fel typ samtidigt som man faktiskt börjar att tända av. Det känns hopplöst bara allting. Den psykiska påfrestningen blev bara för stark för ett par dagar sedan och jag svimmade faktiskt av på väg till sängen för att lägga mig ned och vila. Sover jag så sover jag väldigt korta perioder liksom och dricker jag så dricker jag alldeles för lite. Samma gäller hungern och mängden mat jag intar liksom, de alldeles för lite helt enkelt. Vägde 102 kg för en månad sen, idag väger jag 84,5 kg. Har alltså gått ner 17,5 kg på en månad. Det ända jag hoppas på nu bara är väl de att jag får tillbaka viljan igen liksom. Men jag släpar fortfarande med en ganska så tunga och svårlösta psykiska problem som jag ständigt brottas med. Det för mycket jobb känns de som, att ta sig upp på banan igen, det är de som tar emot mest alltså. Tror jag varit med om lite för mycket skit helt enkelt bara, har inte kvar det orket helt enkelt som jag hade förr i tiden. De har vart för mycket.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.