Nu skall en av mina vänner flytta härifrån. Har väl känt honom i något år nu men de har blivit en av mina närmaste vänner och av någon anledning så tar jag detta så sjukt hårt alltså. Han var en av dom få jag kunde snacka med mina problem om. Men samtidigt så är jag glad för hans skull. Han är sjukt smart alltså så jag antog väl att det hela bara handlade om en tidsfråga. Men de klart de kommer att kännas tomt utan han, saker jag berättat för honom var saker jag bara kunde snacka med min bror om. Men nu måste jag väl själv ta mig i kragen lite kanske, jag behöver väl kanske lägga in mig och få bukt med mitt narkotikamissbruk. Det säger ju han också. De har han sagt i jag vet inte hur många månader nu. Men vet bara inte om jag klarar av de och är så förbannat rädd för att misslyckas ytterligare en gång bara. Det är bara de som hindrar mig alltså.
Hade jag kunnat göra något åt mitt drogmissbruk hade jag gjort det för längesedan, jag är inte dum liksom utan det handlar mer om att problemen är så oerhört komplexa och svårlösta att jag hela tiden måste ha något i mig för att ens orka. Jag har även svårigheter att prata om en del av problemen så tänker inte ta upp dom heller eftersom de kan göra mer skada än verkstad i sammanhanget. Ändå så är de saker man själv inte kan göra någonting åt. Och maktlösheten är värst. För det andra så känner jag mig ganska ensam och de kanske har att göra med att jag aldrig haft en relation exempelvis. Varför vet jag faktiskt inte men de väl först nu som jag börjar känna ett litet behov av de. De klart de hade varit roligt att träffa någon men folk drar ju sig undan så fort dom fått höra att man bär på dom här problemen som exempelvis missbruket av narkotika då. Så de bildas lätt ett tomrum i kroppen. Ändå så har jag en sådan slags hatkärlek till de hela. Jag har definitivt svårt att se ett fungerande liv utan de. Framförallt utan amfetaminet. Det är ju tyvärr de ändå som får mig att fungera normalt. Men jag har inte gett upp för jag vet ju om att de bara kan leda åt ett håll men jag behöver nog lite mer tid tror jag eller en ADD-utredning så jag får det utskrivet.
För ett par månader sedan så träffade jag en annan hemlös snubbe här i Angered som jag också blev väldigt bra vän med. Han hade ganska så nyligen förlorat sin far och hade då senare även blivit utslängd av sin fru då på grund av att han börjat att missbruka amfetamin typ så jag försökte väl att hjälpa till lite med att han fick sova hos mig ett par månader, gav han mat och sedan så började vi faktiskt att umgås allt oftare. Fram tills idag då och ärlig talat så kan jag inte klura ut ”varför” han är sur på mig eller ”vad” specifict jag gjort för fel emot honom. Både jag och han har väl gått på främst amfetaminet och metan ganska så hårt nu dom senaste veckorna och har varit vakna ett ganska så bra tag nu så börjar nästan att känna mig lite paranoid. Jag har fått svårigheter med att ta enkla beslut typ, känner konstant rädsla och överdriven oro med noja för både nuvarande och framtida livssituation. Har för närvarande heller ingen kontakt med mina föräldrar längre. Avtändningen på framförallt metamfetaminet är alltså såpass kraftig alltså att de tyvärr gått ut över dom allra närmaste och jag kände mig nästan kapad av djävulen alltså om jag skall vara helt ärlig. Det var ren ondska. Vill därför passa på att be om ursäkt för de och bara säga det att saker jag sa under denna avtändningen betyder absolut ingenting och saknar verklighetsförankring. Men tyckte väl kanske att man hade önskat sig lite mera hjälp och förståelse ifrån deras sida för att istället bli ignorerad och utfryst som man blivit under dessa åren. En människas känslor försvinner ju inte bara för att man varit på tjacket igen eller andra droger överhuvudtaget, dom flesta snarare förstärker ens känslor tycker jag och har man de redan jobbigt sedan innan så kan man få svårigheter att ta avisarna helt enkelt. Och det är de jag har problem med nu alltså. Att sitta och grubbla över någonting man förmodligen gjort för fel typ samtidigt som man faktiskt börjar att tända av. Det känns hopplöst bara allting. Den psykiska påfrestningen blev bara för stark för ett par dagar sedan och jag svimmade faktiskt av på väg till sängen för att lägga mig ned och vila. Sover jag så sover jag väldigt korta perioder liksom och dricker jag så dricker jag alldeles för lite. Samma gäller hungern och mängden mat jag intar liksom, de alldeles för lite helt enkelt. Vägde 102 kg för en månad sen, idag väger jag 84,5 kg. Har alltså gått ner 17,5 kg på en månad. Det ända jag hoppas på nu bara är väl de att jag får tillbaka viljan igen liksom. Men jag släpar fortfarande med en ganska så tunga och svårlösta psykiska problem som jag ständigt brottas med. Det för mycket jobb känns de som, att ta sig upp på banan igen, det är de som tar emot mest alltså. Tror jag varit med om lite för mycket skit helt enkelt bara, har inte kvar det orket helt enkelt som jag hade förr i tiden. De har vart för mycket.
Godmorgon. Ja den senaste månaden har jag varit ganska så aktiv faktiskt. För några veckor sedan fyllde jag 33 år och fick ett par jättefina presenter och någon vecka efter de så firade vi både mamma och mig på Näset då eftersom mamma fyller den 20:e och jag den 18:e då, så då passade vi även på att köra en släktmiddag veckan efter där och hade jättetrevligt faktiskt. Kul att träffa sina kusiner igen!. Vi åt middag tillsammans och gick sedan ner till rörvik och badade, några timmar senare kom även en god vän på besök och även de, kanontrevlig! Satt på altanen och pratade i säkert över en timma. De roligt för man träffar ju inte sina vänner så ofta som läget är nu. Man är mitt uppe och försöker lägga ned sitt missbruk och många jobbar, reser osv så de blir inte så mycket tid över oftast. Så sånt uppskattar jag verkligen. Och så sent som idag så fick jag träffa min moster från England igen och även de. Jättetrevligt! Var även i och badade idag och just nu så är de ganska så varmt i havet. De låg nog någonstans mellan 20 och 22 idag skulle jag gissa. Så jag passade ju på att ligga i ett tag då jag även träffade på grannen. Så vi låg där ett tag i vattnet och tjötade ett tag. Pratade lite om missbruket och så men även de har gått ner faktiskt så ska jag sammanfatta den senaste månaden så har den varit överlag ganska så bra faktiskt. Och de ju alltid roligt att kunna berätta!. Hoppas ni också haft de bra allihopa och ta nu vara på sommaren allihopa!. Vi hörs!.
Godmorgon allihopa!. Ja nu verkar de väl komma in en sån här värmebölja över landet igen då precis som förra året då med temperaturer upp emot 30 grader igen. Vad trevligt för skall nämligen ut till föräldrarna och sova över natten till fredag ute på Näset nämligen. Skall ha lite släktträff hemma och fira min och mammas födelsedag och förhoppningsvis även kanske ta ett litet bad nere i Rörvik också. De ända jag saknar nu är väl mina vänner mest, någon att bara hitta på någonting med, bara någon att umgås med. De hade jag behövt som allra mest just nu känns de som alltså. De känns som ett tomrum i kroppen helt enkelt alltså. Även om man har familjen alltså. De jobbigt.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.