Kategorier
Personligt

”Känner mig som ett brev utan mottagare”

Hej! Det var väl ett tag sedan jag uppdaterade nu. Anledningen till de är väl att de inte hänt så mycket sedan senast. Jag vill som sagt fortfarande få något i Göteborg. Men de är oerhört svårt eftersom jag har en halv miljon i skulder, och fortfarande ligger hos kronofogden då. En positiv sak är dock att jag nu fått en skuldsanering beviljad, och som nu är igång då. Men de tar tid alltså, fem år skall det ta. Sedan är jag helt skuldfri då. Annars är de väl ganska jobbigt nu alltså. Vill inte bo så här. Inga vänner jag kan träffa, aldrig kunna hitta på någonting liksom. Varje dag ser ju exakt likadan ut, plus att jag känner mig kraftigt isolerad också. Det passar inte mig de här livet. Behöver ju ett socialt liv också liksom. Sedan att jag är drogfri nu, och att ha varit de ett bra tag nu också, de väl en annan lite positiv sak också. Fast de ju inga svårigheter egentligen på ett drogfritt ställe om man tänker efter lite. Utan den stora utmaningen ligger ju egentligen när man kommer hem till Göteborg igen. Sedan att mina föräldrar inte vill köpa mig en ny lägenhet i nuläget de är väl upp till dom. Och har väl förståelse för de också i med att jag höll på att knarka ihjäl mig i den gamla. Men då blir de ju att man får fortsätta leva såhär i misär mer eller mindre, och de har jag gjort nu i sju, åtta år och har tröttnat på. Bara för de hänt en gång så behöver de ju inte hända igen typ. Och har man nu den tanken på att typ, att man aldrig kommer komma ur de här på egen hand. Att man ska få fortsätta pendla mellan boende och boende år efter år liksom utan den minsta morot på någonting va, då börjar man tillslut känna hopplöshet, och känner man inget hopp. Då är de också väldigt lätt att man skiter i allting, att man återfaller igen. Att man börjar självmedicinera igen. För det är de jag i vanliga fall gör när jag börjar känna ångest eller när jag bara helt enkelt börjar känna mig uttråkad typ. Och de vill jag inte. Men jag gör de konstant på ett sådant här ställe alltså. Jag är ju van att ta något vet du när jag känner dom här känslorna. Van att ta mig en lina. Och de kan jag inte riktigt på ett sådant här ställe va. Och då slutar de med att jag nästan spricker psykiskt alltså. Och ska jag fortsätta att bo på de här sättet så är jag rädd för att de kommer sluta i vanlig ordning alltså. De svårt de här, för känner verkligen att jag vill ha ett vanligt liv igen. Men har man liksom fastnat i den här cirkusen så är de så oerhört svårt alltså, men också så oerhört krävande att lyckas ta sig ur de. Hela systemet är liksom uppbyggt så i Sverige. Man måste hålla sig drogfri om man ska komma någonstans, och klarar man inte de typ utan torskar på ringa, prover eller blir lobbad typ. Då är de liksom först körkortet, sen åker jobbet, sen skickas man liksom bara runt bland Sveriges institutioner som ett jävla brev typ, ett brev utan mottagare typ.

Subscribe to Rörqvist

Gör som 39 tusen andra prenumeranter
Kategorier
Personligt

Måste få något i Göteborg

Nu har vi haft flera möten och samtal och så med fokus på boendet. Och de som gör än lite deprimerad, de är att de aldrig händer något med boendet. Det går bara vecka efter vecka och månad efter månad alltså, och aldrig något nytt eller något liksom svar ifrån den eller den typ. Jag har berättat de att de väldigt viktigt att jag får komma till Göteborg nu, så fort som möjligt i med att jag behöver ett socialt liv också. Behöver få umgås med mina vänner. Här är ju bara pensionärer typ. Mår inte bra av detta. Har ju bara mina vänner liksom. Och väldigt ofta kan jag få känslan att jag inte kan känna mig riktigt förstådd av andra människor. Så de här är väldigt viktigt för mig de här alltså. Nu får de ändå hända något. Känns inte som man blir tagen på allvar. Och de får mig att känna hopplöshet och deprimerad. De väldigt påfrestande de här för mig. Menar när man tvingas i stort sätt lägga hela sitt liv och mående i andras händer, och så missbrukas de på de här sättet. Tycker de sorgligt.

Subscribe to Rörqvist

Gör som 39 tusen andra prenumeranter
Kategorier
Personligt

Dagstur till Smögen

Hallå allihopa! Nu har jag varit ren i över månad då och även återförenats med min älskade familj igen. De så jobbigt när man bråkar framförallt med personer som man älskar!. De tar mycket energi!. Idag har jag varit med mamma och pappa på promenad i Smögen och fikat i Kungshamn. Jag mår äntligen lite bättre nu så de skönt!. Passade på att göra en målning på Smögen bara för de nu ikväll. Ha nu alla en fortsatt trevlig helg och ta hand om er allihopa!. Vi hörs!.

img_2389 Dagstur till Smögen Smögen Relationer Personligt Kungshamn Konst Familj Andreas Rörqvist

Subscribe to Rörqvist

Gör som 39 tusen andra prenumeranter
Kategorier
Personligt

Fokus på här och nu

Ingen har väl sagt de rakt ut kanske men jag förstår väl de själv alltså kanske att jag inte varit världens mest positivt inställda person dom senaste åren. De synd för de har inte alltid varit så. Inte haft någon kontakt nu med min familj heller på ett tag nu. Knarkar ju inte nu heller direkt, varit ren någon månad nu och dom vill ha kontakt med mig men de funkar inte just nu för mig, vi har en lägenhetskonflikt som är ganska infekterad, de jobbigt. Älskar dom naturligtvis men de går inte att ha kontakt just nu bara. Vi har för olika åsikter om saker och ting. Och de får man väl ha lite förståelse för men jag tänker inte bo på detta sättet något mera iallafall. Om detta fortsätter tänker jag försöka avsluta mitt liv ganska snart. För de inget värdigt liv de här. Har ju dragit på mig sådana skulder alltså i med de här missbruket då att till och med min förvaltare vill eller nästan kräver att jag ska sälja av mina aktier nu i DFDS där jag tidigare jobbat i många år. Och de stör mig alltså. Vill försöka frysa dom tillgångarna istället genom Danske Bank på något sätt. Iallafall göra ett försök. Har ju berättat för henne att jag vill köra en sanering också så fort som möjligt men de tar ju så in i helvete lång tid att få igenom den ansökan tydligen alltså. Den ansökan gjordes ju långt innan dom här andelarna ens registrerades. Men även om situationen är som den är så hjälper de ändå aldrig att gräva ner sig för mycket i ens problem ändå. En annan sak är att man ofta iallafall jag, oroar mig allt för mycket för vad som har hänt och för vad som kommer att ske i framtiden typ. Fick låna en bok av en vän en gång som jag förövrigt umgicks med mycket som barn och innan jag hamnade i mitt amfetaminmissbruk. Väldigt klok, rolig och omtänksam snubbe typ. Han lånade ut den här boken till mig en gång kommer jag ihåg. Framförallt för att han trodde att den skulle hjälpa mig. Fast han aldrig riktigt läsa klart den tyvärr. Boken handlade mycket om att fokusera på nutiden kommer jag ihåg, att inte bekymra sig så mycket för framtiden. Och för vad som tidigare har skett i ens liv. Detta för att man inte kan förutse vad som kommer att ske i framtiden eller att kunna sig påverka något som redan har varit ändå. Det ända man kunde påverka var här och nu, de stod det klart och tydligt i boken. Och lyckas man leva efter de, då blir nog livet så in i helvete mycket enklare skulle jag tro. Men sedan hände de lite väl mycket på samma gång där för mig, och då tappade jag de helt och hamnade i samma gamla onda cirkel igen. Ska försöka hitta den boken igen. Tror den kan hjälpa mig nämligen om jag bara lyckas att läsa klart den och ge den lite tid. Måste bli bättre på detta. Tycker själv de jobbigt med allt för negativa människor omkring sig. Och genom de har jag nog mycket att ändra på själv också faktiskt eftersom jag själv varit likadan känner jag. Så måste nog försöka bli bättre på detta. Även om jag bär på en borderline diagnos som är väldigt destruktiv. Så inte bara för mig själv utan för hela min omgivning också.

Subscribe to Rörqvist

Gör som 39 tusen andra prenumeranter

”Det är psykiskt påfrestande att aldrig få träffa sina vänner”

Jag har satt upp ganska så stora mål för mig själv nu då som jag för tillfället försöker och håller på med. Och de går väl och har gått ganska så bra också den senaste tiden får man väl ändå ta att säga. Inga återfall och snart inne på mitt tredje prov nu då av fem eller sex möjliga. Allt skall ju vara klart och inskickat i Februari, dels proverna men också ett intyg på psykiskt ohälsa måste in. Men där har jag kontakt med en privatläkare i Hovås som skall lösa den biten. Sen gäller de ju bara att detta håller just med drogfriheten nu fram till Februari för tar jag ett återfall och tänder på nu så får jag ju börja om från ruta ett igen. Och de pallar jag bara inte alltså. Så jag känner en väldig press just nu. Sen även om den biten går vägen så är de ju inte så särskilt kul att bo ensam ute i skogen, känna sig isolerad, att aldrig kunna få träffa sina vänner eller att ha något att planera. Alla dagar ser ju exakt likadana ut här ute. Och de gör en understimulerad och får än att känna sig ganska så lätt uttråkad här ute. Men jag försöker ta en dag i taget och se framåt bara. De det ända man kan göra typ.